Ordet fästman låter så... vuxet!


Men han är saknad, mycket saknad. Du och jag baby, alltid du och jag. Men just nu sitter jag ensam i min lilla röda stuga i Sunne. Men i mina drömmar är jag i pluttlandet. Mitt och älsklingens land, där havet är turkost, himlen rosa och alla som av någon anledning fått lov att bo där - lyder mig och älsklingen. Om vi är diktatorer, jo ja det skulle man nog kunna säga. Mycket bra sådana med kan jag lova.


I mer än 4 år har du varit min, och jag varit din. Och i februari har vi varit förlovade i 3 år. Jag tror inte någon riktigt trodde på oss då. Jag minns hur rädd jag var för att berätta för mamma och pappa. "Vad kommer de säga!?" "kommer de att bli arga, och isåfall för vad?" men de blev inte arga. Däremot blev de inte heller förvånade, vilket förvånade mig. De trodde inte på mig, de var lite smått likgiltiga, glada men inte överdrivet glada. Det är nog först på den senare tiden som de börjat inse hur starka vi är tillsammans. Små men starka.